Adress

Falsterbo

GPS-position

N 55°23´10.68´´ E 12°49´44.76´´

Videoklipp

-

Falsterbohus borgruin

(Ruinen är svår att besöka med bil och platsen saknar parkeringsplats)

I Falsterbo byggdes, troligen ungefär samtidigt med Skanör, en borg. Denna var föregångare till borgen Falsterbohus, vars ruiner man ser resterna av idag. Man har länge antagit att falsterboborgen byggdes betydligt senare än borgen i Skanör, men tyska hansaforskare menar att den byggdes parallellt med tyska kyrkan i Falsterbo och med hansastaden Lübecks etablering där. De är också förvissade om att Lübeck genomförde denna etablering som ensam hansastad i Falsterbo, samtidigt som flera andra städer startade sin verksamhet i Skanör. Den förstördes 1311 i kriget mellan de vendiska hansastäderna och kung Erik Menved. Återuppbyggnaden skedde nästan genast, och man vet att den stod klar när den svenskvänlige lundabiskopen Esger Juel med trupper intog och etablerade sig på Falsterbohus 1318. Eftersom man vid återuppbyggnaden säkert tog sten från den raserade borgen, finns inte många rester kvar från denna ursprungliga byggnad. Endast en teglad mur vid den norra ringmuren anses vara rester efter det ursprungliga Falsterbohus. Denna ursprungliga borg var säkerligen betydligt mindre än den som sedan byggdes och även mindre än borgen i Skanör.

De första utgrävningarna av borgen gjordes av Georg J:son Karlin från Kulturen i Lund. Detta skedde somrarna 1887-1891 och 1907-1911. Undersökningarna blev omfattande, men dokumenterandet av resultatet och fynden är mycket bristfälligt. De stora utgrävningarna skadade också platsen för kommande arkeologiska undersökningar. De föremål man fann förvaras nu på Kulturen i Lund.

År 1934 antog Riksantikvarieämbetet ett erbjudande från arméförvaltningen att för arbeten inom fornminnesvården förfoga över ett antal samvetsömma värnpliktiga (vapenvägrare). Dessa togs till nytta för utgrävningarna av Falsterbohus under ledning av Ragnar Blomqvist under tiden mars 1934 till maj 1935. Den egentliga borgen var nästan kvadratiskt avgränsad av en ringmur. Den västra sidan var längst, 33,3 meter, den norra kortast med 28,1 meter. Innanför ringmuren fanns ett kärntorn, vars grund står kvar som ruin idag. En salsbyggnad sträckte sig längst den östra ringmuren och byggnadens västvägg är markerad med på marken lagda stenar. Ringmurens grund, som idag kan ses som ruin, är till stora delar restaurerad. Murens ursprungliga höjd kan inte fastställas, men tjockleken var fyra fot (c:a 124 cm). Kärntornet, som låg fritt på borggården och som man kan se i sitt läge idag, var kvadratiskt med c:a nio meter i sida. Även här är höjden omöjlig att fastställa, men den övre delen var troligen murad i tegel. Kärntornen till medeltida borgar var ju också försvarstillflykter, och hade därför sina ingångar minst en våning över markplanet. Salsbyggnaden, som upptar största delen av borggårdens östra del, har i sina murrester en murbruksblandning som tyder på, att denna byggnad kom till senare än ringmuren och kärntornet. Tegelrester visar att även salsbyggnadens övre del var teglad. Borgens brunn med stensatt botten fann man mellan kärntornet och salsbyggnaden. Av brunnens skoning av trä fanns vid utgrävningen endast små rester kvar av den nedre delen. Utanför ringmuren fanns en inre och en yttre vallgrav. Den inre varierade i de framgrävda delarna mellan 11,5 och 15,2 meter. Från ringmuren till vallgraven fanns en mellan fem och åtta meter bred slänt. Släntens kant var försedd med en skoning av ek.

I den drygt sju meter breda södra vallen mellan inre och yttre vallgraven fanns sex nergrävda pråmar. Dessa har troligen grävts ner för att binda sanden. Den största av pråmarna var 18 meter lång och togs upp och fördes till Kulturen i Lund redan vid utgrävningen 1911. Övriga fem lät man ligga kvar på sina platser.

Den yttre vallgraven var smalare och varierade mellan sju och en halv och nio meter. Någon palissad, som var vanlig på medeltida borgar, kunde man inte finna några rester av. Däremot fann man på havssidan en stenbarriär utanför den yttre vallgraven.

1534 läggs Falsterbohus under Lindholmens län och 1540 under Malmöhus. Då blir länsherrarna herrar på borgen och marknadens skattefogdar. Vid den här tiden är dock inte handeln särskilt betydande, och borgen lämnas snart i förfall. Den 11 december 1596 erhöll Henrik Billes änka, Kristence Wiffert, tillåtelse att nerbryta lämningarna av slottet och att använda stenen till att förbättra sin sockenkyrka. Hur mycket sten man tog till detta är svårt att klargöra, men den bofasta befolkningen på det stenfattiga näset fortsatte säkert hämtandet. Raseringsverket fortsatte, och vid utgrävningen 1887 bestod området endast av en gräsbevuxen kulle.